Sanningen är, att jag var lycklig med dig.

Jag känner mig själv alltför väl. Jag vet hur jag fungerar. Det går inte att förneka även om jag på något sätt försökt att blunda för det, jag tänker för mycket - jag funderar för mycket. Jag ältar saker, jag kan inte bara låta passera det förbi. Jag vill ha ett svar: Varför?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0